Jag har alltid kallat mig för sökare men jag gillar ordet upptäckare mer. Jag är väldigt nyfiken på livet. Det finns så himla mycket att uppleva av livet, så mycket att det ibland ger mig panik för att jag inte vet hur jag ska hinna med allt. Livet är ju till för att levas. Att tex arbeta med något som inte utvecklar mig ger mig ångest och att stanna på samma företag och göra samma sak dag ut och dag in utan ombyte ger mig ännu mera ångest. Så funkar jag och det har jag lärt mig tillslut.
Det som är bra efter min mamma ” ledighet” (jag ogillar det ordet) så kommer jag få en ny tjänst vilket känns kul MEN nu då. Nu är jag hemma. Jag ääälskar att få vara 24/7 med min son MEN att inte göra så mycket på dagarna, att inte ha ett projekt det gör mig dum. Jag funkar så, jag älskar att lära mig saker. Visst lär jag mig varje dag nya saker med att vara mamma men det hamnar liksom i ”familje kategorin” det är inte samma sak.
Under mitt liv hittills har jag haft dansen som jag fokuserat på till störst del. Jag började dansa som hobby, utbildade mig inom dans på folkhögskola, uppträdde, startad danskompani och började undervisa hobbykurser samt danslinjer. Där började jag även efter en tid att modella. Jag gick med i papaya modell och fick åka runt och göra olika uppdrag. Oftast i bikini, haha. Fan va snygg man va då, vad hände ?! Haha. Och ändå hade jag utseende ångest. Efter det blev det träning. Jag började styrketräna, träffade på människor som trodde på mig inom bikinifitness och så ställde jag upp i en bikinifitnesstävling. Nej jag kom inte till final tyvärr men var nöjd över min prestation men ska jag vara ärlig så passade inte tävlingslivet mig. Så då vart det yoga, jag prövade olika former och utbildade mig till Ashtanga yoga lärare. En månad av yoga 24/7 men målet var inte att arbeta med det utan att lära mig mer om mig själv. Jag insåg att jag var olycklig, eller kanske snarare hur olycklig jag var och då tog jag tag och bröt med det som gjorde mig olycklig. Både jobb och privat. Då kom resandet in. Jag och min kompis var lika olyckliga i livet och jag ville bara bort. Att bara fly bort och börja se annat öppnade upp en helt ny värld för mig och mitt mående och jag började lära känna mig själv mer och att då resa runt och se olika sidor av världen gjorde mig totalt lycklig. Under 7 månader åkte vi 28 flyg, va i 15 länder och tog 118 bilder på IG. Vilken grej! Sen träffade jag min kärlek som skakade om mitt liv totalt. Den kärleken har jag aldrig känt tidigare och nu har vi snart vart ett par i 2,5 år och under den tiden har vi vart med om massvis. Både det absolut bästa men även det mest tragiska. Jag försöker lära mig turkiska, gick 2 terminer och hoppas på att ta upp det igen. Och nu har jag blivit mamma. Helt galet fantastiskt och magiskt. Under min tid har jag även hunnit arbeta på caféer, skobutik, på Mexx samt nu då på Tommy Hilfiger som säljare och VM men när jag kommer tillbaka enbart VM. Så lite har jag hunnit med ändå på mina 30 jordsnurrar. Men jag är inte klar…jag vill lär mig mer.
Jag älskar att fotografera och skulle vilja lär mig mer om det samt redigera, jag älskar att skriva och skulle vilja publicera en bok ( en roman, chick lit) och jag vill lära mig spela trummor., skulle även vilja lära mig franska, åka till Nord Korea och så har jag en till grej..som jag nyligen fått upp ögonen för som jag tror skulle passa mig perfekt! Att jag inte tänkt på det tidigare?! Meeen som allt när det kommer till att utbilda sig så kostar det pengar. Det bästa är att det är på distans så att jag kan plugga, i min egen takt, här hemma med bebis. Huuur bra?! Sen har jag även lärt mig att om det väl satt sig i hjärnan och att jag tänker på det 24/7då måste jag göra det, livet är för kort för att inte ta vara på det, och det är en till sak, jag tror att vill man något till 100% då gör man allt för att fixa det men om man inte brinner för nått till 100% då går det inte..som mitt jävla körkort. Tajmingen va och är inte rätt. Det måste komma från hjärtat. Så funkar jag iaf. Så nu får vi se om ”detta” är mitt näsa projekt…vore sååå kul och det är ju bästa känslan. Att känna sig peppad. Eller okej kärlek är bästa känslan men ni fattar..men pepp är väll som en slags kärleks känsla till livet?
Senaste kommentarer