Jag får ofta frågan om jag har några speciella cravings och jag har sagt ”nja typ inte” men nu när jag funderat lite så har jag ju faktiskt det.
I början var det citronbitar med salt på, djungelvrål ( jag vet att det inte rekommenderas att äta lakrits men jag har inte över ätit mig på det och bebis verkar må hur bra som helst i magen). Sen vart det juice och filmjölk (som fortfarande håller i sig ) samt avokado sushi. Fanta har även vart en favvis.
Det som har varit skönt är att jag har släppt ångest kring mat och socker under graviditeten och bara följt efter vad min kropp har velat ha. I början vart jag inte så hungrig och sen har det kommit i perioder. Ibland äter jag mycket och ibland mindre, ibland socker och ibland inte. Jag hoppas att det håller i sig även efter graviditeten så att jag inte får någon ”hets grej” i hjärnan över att stress gå ner i vikt utan att allt sköter sig av sig själv med hjälp av amning och promenader.
Jag diskuterade men min bästa vän Ninni som sa att dom två sakerna som är störts ångestrelaterade till kvinnor är mammarollen och utseendet. Så hemskt. Och ju mer jag läser mammabloggar och ibland kikar in på vad folk skriver i kommentarfältet så blir jag mörkrädd. Huuur kan man ta sig den tiden att sitta bakom en dator och skriva taskiga saker till andra? Och vem har rätten att tro att dens åsikter är mer värda en andras. Jätte bra OM det är tips men att ge pekpinnar förstår jag mig inte på.
Så här tänker jag, alla förlossningar verkar vara olika, amningen kan bli ett stort problem för många ( och om man inte vill amma måste man försvara sig mot påhopp verkar det som) och alla barn är olika, det finns inte än ända mall som passar alla barn och mammor eftersom att VI ALLA ÄR OLIKA. Så alla dessa pekpinnar och att uppfostra andras barn är ju så jäkla onödiga. Däremot att ge tips och råd och att våga prata om problem som uppstår vore ju helt fantastiskt. För det jag har lärt mig nu är att det är via vänner som har bebisar som man får dom bästa tipsen från. Samt att det finns så mycket tabu inom mammarollen och graviditet osv som det inte pratas om. Saker jag har upplevt nu när jag är gravid hade jag ingen aning om att man skulle gå igenom! Varför kan vi inte vara mer öppna om att tex ” det kommer kännas som att du ska skita på dig när du föder och visst det kan hända men det är inge farligt och dom som jobbar där sköter det snyggt så att det inte märks av” eller att ” din mage kommer antagligen bli fucked så ladda upp med katrinplommon”. Eller nu inför amning att det finns amningsnapp man kan ta hjälp av om det skulle behövas…det finns ju så mycket som man inte får reda på via barnmorskan.
Och jag märker ju redan nu att folk säger ” gör si , gör så sen när barnet är här, det kommer bli så här så passa på att göra si eller så nu osv”. Jag är tacksam över att folk med erfarenheten berättar, absolut, men bestäm inte hur vi ska göra utan låt oss pröva oss fram och sedan fråga om hjälp om vi behöver det.
Ett stressmoment är ju sömnen. Vi hör ju hela tiden att ”passa på att sova nu för sen blir det ingen sömn”…jag förstår men eftersom att varken jag eller M sover bra nu så stressar det sönder mig att jag inte kan sova bra nu. Jag har inte sovit bra på hela graviditeten och värre har det ju blivit och då är det inte kul att hela tiden höra…”värre kommer det att bli”.
Sen att det inte heller pratas så mycket om pappornas upplevelser i det hela. Det är mycket fokus under graviditeten på det fysiska, bebisen i magen, men inte på det psykiska eller hur papporna ska hantera sina tankar och känslor osv. Det kan inte vara lätt, det dom ser är en mage som växer och sin tjej som gråter och får utbrott för minsta lilla. ( iaf hos oss haha, Ms standard kommentar är ju typ ”gråter du?” NEJ jag gråter inte… bara liiiite oftare nu än innan graviditeten, haha). Det är ju en förändring för dom med. Hela deras liv förändras ju lika mycket som mammans och under dessa 9 månader hinner ju mammans kropp och hjärna förstå va som sker ( lite iaf) men jag kan tänka mig att för papporna kan det nog bli en chock när barnet föds för dom har kanske inte hunnit förbereda sig på samma sätt som mamman gjort som har burit barnet i 9 månader. M har ju sina grabbar som har barn så jag tror han har kunnat prata mycket med dom samt att vi har appar så han följer med i barnets utveckling osv men räcker det? Borde det inte finnas ”inför att bli pappa träffar” hos barnmorskan?
Igår sa barnmorskan att eftersom att jag börjat känna ”mensvärk” och mer sammandragningar och förvärkar så kan han mycket väl dyka upp när som hellst, tex till helgen och jag har ju någon känsla om att han inte kommer att bli försenad utan snarare komma tidigare än beräknat…sen om det är magkänslan eller att jag inte har så bra tålamod det vet jag inte haha vi märker.
Här va jag i vecka 18 och nu är jag i vecka 38..eller enligt appen vecka 39 ( 38+1) …tiden har gått så fort.
Senaste kommentarer