I väntans tider. Jag har gått in i vecka 35(!) vilket är helt insane. Inte lång tid kvar nu vilket både skrämmer mig ( förlossningsdagen) samtidigt som jag längtar tills vi har bebis här. Tänk att dessa veckor som är kvar är mina sista veckor som bara ”mig” sen är jag mamma för evigt. Wow. Jag vet att jag är gravid och att vi ska ha barn men samtidigt har jag inte alls fattat det. När han sparkar ( oftast på kvällar och nätterna) då blir det mer verkligt eller när jag fixar med hans kläder osv men samtidigt fattar jag ju noll och poletten kommer nog att trilla ner först när han är här. Omg vi ska få en liten son. Hur fantastiskt?!
Jag var på en förlossningskurs där dom pratade om från värk, när vattnet går fram, tills bebis är ute. Samt packning av BB väskan, smärtlindring ( som pest eller kolera…jag va den ända på kursen som verkade börja svettas när dom pratade om vilka smärtlindringar man kan få. Sprutor hit å dit i ryggen å i snippan Aj aj aj. Fasiken alltså jag är sååå jäkla rädd eftersom att jag inte vet vad för smärta det är. Är det som tandläkarsmärta, tatueringssmärta, ramla smärta…det finns ju hur många olika typer av smärta som helst och eftersom att jag inte vet blir jag rädd och när jag är rädd blir jag ledsen och orolig och jag tror att jag är rädd för att jag inte ska klara det och vad gör jag då? Jag kan ju inte säga ” nu skiter vi i de här och går hem” utan bebis måste ju ut så jag måste ju fixa det. Det blir väldigt mycket press på mig haha.
På kursen visade dom med en pingisboll ( symboliserade bebisen) i en uppblåst ballong och när värkarna kommer jobbar hela livmodern ( ballongen) som en stor muskel först från sidorna och sen uppifrån så att bollen sakta trycks ut från hålet där man blåser upp ballongen. Om man fokuserar på att kroppen är så jäkla cool som vet vad den ska göra då behöver jag ju inte vara rädd utan bara lyssna och göra som min kropp säger åt mig att göra. Lita på mig själv helt enkelt. Men när man är rädd glömmer man bort det logiska, får be M att påminna mig om jag freakar ut.
Och eftersom jag inte förstått huuur en liten bebis ska komma ut eller hur han ens får plats i min mage (?!) så kändes de bättre efter pingisboll demonstrationen. Det kommer funka, kroppen vet. Kroppen kommer att samarbeta och det ända jag ska göra är att vara lugn och andas. Jag har höga förhoppningar på lustgasen!
Sen tänker jag min gudmor har fött tre barn utan bedövning på någon för att det inte hanns med…och vi är familj (min gudmor är även min faster) då borde jag kunna fixa ut en bebis iaf!
Tänk sen när han är här, vilken känsla. På kursen fick vi se en video och i slutet fick man se dom föda ut sin bebis ( men från sidan så det syntes inget läskigt) och jag tror alla blev lite tagna. Jag ville börja gråta men det kändes ju lite pinsamt haha. För även hur läskigt det känns så är det ju den stunden när han är ute som är värd allt. Då är han ju äntligen här och det är ju det vi väntat på i 9 månader! Lång väntan speciellt för mig och M som inte har det bästa tålamodet haha. Vilken känsla det kommer vara. Vår son. Jag kan ju inte fatta det än. Magi. Och sen börjar ett helt nytt kapitel i vårat liv och jag längtar så mycket efter det. Jag är sååå redo. Jag ska lära han allt jag kan! Så häftigt att få se honom sen växa upp och bli sin egna person. Hur kommer han bli? Hur kommer han se ut? Hur kommer hans röst att låta? Vad kommer han älska att göra? Sååå coolt. Och att han har skapats från att jag och M älskar varandra så mycket att vi vill ha ett barn tillsammans. Det är ju helt magiskt. För det gör jag verkligen, älskar min karl. Jag visste när jag såg honom första gången att det är han som är min man och att jag ska leva mitt liv med honom och det hoppas jag att vi gör varje dag. Jag vill alltid vakna upp och somna bredvid M. Jag vill dela alla mina år med M. Och att hitta det är helt fantastiskt.
Senaste kommentarer