Jacqueline Rova

Atilla kom klockan 10:09 den 1 februari, på sin beräknade dag vilket är lite häftigt eftersom att det bara är cag 5% som tydligen gör det. 

Det bästa med förlossningar är att alla verkar ha olika så alla skräckexempel man läser eller propageras med ska man bara skita i. Detta är min upplevelse och bara för att jag haft det så här och tycker och känner på ett sätt behöver det inte betyda att någon annan känner och upplever det som mig.

Jag har också alltid varit sjukt förlossningsrädd och alltid tänkt att jag ska föda med kjejsarsnitt. Att sliza upp magen har på nått sätt alltid känts bättre än att trycka ut en melon genom snippan. Det är som pest eller kolera även om resultatet är det bästa någonsin. Sen blev det ju att jag valde att föda vaginalt ändå, vet inte varför men jag tror det har med att jag läste att återhämtningen går lite snabbare då.

Mina största rädslor med att föda barn (förutom att något ska hända bebisen, tex som att navelsträngen är runt halsen) var att bajsa ner mig, spricka sönder, klippas upp, inte kunna gå på toaletten efteråt samt använda sugklocka. Jag fick en av 6, dom var tvungna att använda sugklocka för bebis ville inte riktigt komma ut fort nog. Sen var jag rädd för smärtan eftersom jag inte visste vad för typ av smärta det skulle vara och ja det gjorde ont och det är så svårt att förklara exakt hur det känns men ska försöka lite längre in i inlägget. Värkarna va jobbiga men det sjuka va att det var helvettet i 40 sekunder men så fort värken avtog så gjorde de inte ont längre, sen när det kom tätt så va det ju inte så kul dock. Att få epidralen var jag också orolig för men där och då var det det bästa som kunde hända och det gjorde inte alls lika ont som jag trodde. Den var guld!
Jag var även rädd för att det skulle göra ont att få ut moderkakan och att sy och det var lite obehagligt men ändå piece of cake. Jag ville inte se moderkakan, även om det ska se ut som livets träd så har jag hört att det mer liknar en blodig köttklump så nej tack jag har gått igenom tillräckligt jag behöver inte ha den bilden etsad på näthinnan oxå, haha. Ja jag är väldigt känslig, även för snor.

Sen hade jag lite förställningar som att tex att mitt vatten skulle gå vilket det inte gjorde så dom fick ta hål eller vad dom gör på plats. Jag trodde det skulle göra ont men det vart bara varmt och blött, som när man kissade på sig när man var liten haha. Jag hade även höga förväntningar på lustgasen men den funkade inte alls för mig, jag blir mer borta på ett glas vin haha. MEN den var ändå bra för att när värken kom blev den ändå en trygghet att greppa tag i samt en hjälp för att kunna fokusera på att andas genom värken.

Hur startade min förlossning nu då?

Jag och M ligger i sängen och kollar farmen på paddan ( det är den 31 januari och klockan är runt 21:00 ) och under avsnittet får jag som knivar i magen som kommer och går. Jag tänkte att jag kanske har fått magknip eller nått men det kändes ändå inte som det. Vi kollar klart på Farmen och M somnar vilket jag också försöker göra men det går inte att ligga still. Så jag går upp och då har pappa ringt men jag smsar att jag ringer upp han dagen efter och att bebis fortfarande är i magen. Jag börjar googla på ”hur känns en värk” samtidigt som knivhuggen i magen kommer och går. Eftersom att det inte slutar tänker jag att jag ska pröva klocka det utifall att det är värkar. Klockan hinner bli 22-23 och det försvinner inte utan det börjar att gör ondare. Jag smsar pappa att det verkar som att bebis är på g trots allt. Jag klockar och det håller i sig ca 40 sekunder med mellan 3-6 minuters mellanrum. När det är tre värkar med 3 minuters mellanrum på 10 min ska man ringa förlossningen har jag fått lära mig och eftersom att det inte riktigt var så så kämpade jag på. Jag ställde mig i duschen vilket hjälpte en stund sen höll min mobil på att dö så jag tog mobilladdaren från sovrummet och la mig på vardagsrumsgolvet och laddade luren samtidigt som jag försökte klocka värkarna. Runt halv två på natten vaknar Musse och ser mig ligga på vardagsrumsgolvet och får lite panik och tror att han råkat slå till mig i sömnen eller nått ( han rör på sig mycket ibland). Jag berättar läget och han säger att jag ska ringa förlossningen, jag tvekar eftersom jag inte haft så länge dessa ”3 minuters” värkarna men ringer ändå. Hon i telefonen säger åt mig att avvakta och få fotmassage och kolla på en film och försöka slappna av. I mitt huvud tänkte jag ” vaddå kolla på film jag kan ju knappt stå eller sitta för det gör så ont” men jag lägger på och håller ut. När värkarna kommer vankar jag fram och tillbaka, trycker så hårt jag kan mot mitt ryggslut och andas som en gris..vilket Musse tycker  ser sjukt kul ut och skrattar..vilket gör att jag blir arg. M försöker även att prata med mig under en värk och jag blir argare. ” Ser du inte att jag har ont jag kan fan inte prata nu” haha.

Klockan närmar sig 4 på morgonen och M säger åt mig att ringa till förlossningen igen för han ser hur ont jag har. Jag ringer och dom säger att jag kan komma in och få starkare smärtstillande eftersom att alvedon inte hjälper, men att vi nog kommer att få åka hem igen…. Jag säger att jag gärna kommer in och får starkare tabletter. Att åka bli med värkar är inte optimalt, stackars M blir lite stressad och trampar på gasen.

Vi kommer in och det dröjer innan jag får mina starkare värktabletter som ändå inte hjälper. Först ska dom kolla bebis hjärtljud vilket tar tid för det går inte riktigt att mäta när jag får värkar. Jag behöver gå på toa och kissar och får lite blod på pappret. Varje gång en värk kommer får M komma så jag kan krama om han hårt medan han trycker hårt mot mitt ryggslut. Tillslut gör hon som jobbar där en undersökning och konstaterar att vi får stanna kvar och att vi kommer bli föräldrar. Då är jag öppen 5 cm. Inte konstigt att jag haft så ont. Jag får pröva bada och får lustgas men det var ingen höjdare, tror även slemproppen gick i badet för det kom ut nån blodigklump som M såg, haha ursh.
Vi sket i badet och kommer in på förlossningsrummet. Jag får pröva ligga på olika sätt men varje gång en värk kommer så tappar dom kontakten med bebis, även jag har högt blodtryck och dom är tvungna att ta något prov på bebis huvud genom min snippa. Tiden går fort (även om jag inte har någon tidsuppfattning) och plötsligt är jag öppen 9cm och jag säger att jag vill ha epidral men dom tror inte att det kommer att hinnas med för mina prover på blodtrycket måste till läkaren och narkosläkaren måste hinna komma osv..då får jag lite panik och ber till gud att det ska hinnas med. Vilket det gör! Tack gode gud! När epidralen är gjord kan jag äntligen prata med alla läkare och barnmorskor,tidigare har jag bara svarat kort. Sen vet jag inte hur det ändras men det trycker på mot rumpan och jag säger att nu kommer det bajs medan dom försäkrar mig att det är så det ska kännas och att jag inte ska oroa mig för att bajsa på mig. Under hela förlossningen är jag på M att INTE titta eller vara nära min underkropp för jag vill inte att han ska se något där ”nere” och han får knappt lämna rummet för att ens kissa.

Tydligen tog själva kryssningen sen 30 minuter och dom var tvungna att ta 3 drag med sugklockan innan han var ute. Jag blundade hela tiden för jag vågade inte titta. Jag tittade bara en kortis för det kom in två barnläkare i rummet. Totalt va dom 8 st i rummet och jag va orolig när dom sa att han måste ut med hjälp av sugklocka. Sen hörde jag M säga att han ser huvudet och efter ett tag att ”han är ute” då tittade jag och såg hans huvud snabbt. Att krysta var jobbig och svettigt och otroligt obehagligt för det kändes som det knakade och jag kände att dom höll på att trycka och pressa med sina fingrar mellanbena. Det kändes även som om bebis inte flyttade på sig och att jag inte skulle fixa det. Men det gjorde jag.

När han kom ut skrek han inte och dom klippte hans navelsträng fort och bad M följa med dom ut. Jag vet att om det kommer in fler personal så är det för att alla ”gör sin grej” så att det ska gå snabbt och jag vet också att bebisar ska skrika när dom kommer ut och att nått är fel när dom bara drar iväg så där. Så jag va väck och chockad av vad jag precis vart med om samtidigt som jag vart så sjukt orolig över vad som händer. En läkare kommer in och försöker lugna mig med att det kommer gå bra, att vissa bebisar bara behöver lite extra hjälp. Sen kommer äntligen Musse in i rummet (efter vad som känns som en evighet) med bebis i famnen och dom lägger honom på mitt bröst. Sjukaste känslan, en mix av att inte fatta någonting till världens bästa känsla över att vår bebis äntligen är ”här”.

M berättade sen att bebis inte andades och att läkarna var sjukt snabba och att även om det kändes som en evighet och M hade världens panik och ångest så fick dom honom att andas, han började skrika samt kissade och bajsade. Sen kom dom in till mig och jag fick upp vår son på 2560 gram och 49 cm på mitt bröst.

Vi fick vara kvar där en timme innan vi kom till avdelningen vi skulle stanna på. Vi hamnade på avdelning istället för bbhotellet för att bebis va liten och jag hade högt blodtryck. Dom kom in med en bricka med mackor, kaffe och juice som smakade helt fantastiskt! Jag önskade även mackor utan smör med grönsaker och det fick jag, lycka! Även om kroppen precis fött ett barn vart jag pigg och allt det onda va nästan som bort blåst. Sen va jag såklart öm och omtumlad ”där nere”

Jag blev sydd med 3 stygn( fick en liten bristning på insidan men frågade inte vad det bettyde). Fick även duscha och pröva kissa samtidigt. Det gick inte så dom tappade mig på kiss och det rann massa blod när jag duscha men de va som det skulle tydligen. Ändå läskigt att se. Sen på kvällen kunde jag både göra nummer ett och två även om de va lite läskigt. Under hela förlossningen skakade jag jättemycket, som om jag frös men det gjorde jag inte. Det var lite läskigt.

Summan av kardemumman var att jag fixade det! Det var världens bästa team på Danderyd som fick mig att känna mig trygg och M var världens bästa som fanns där som min klippa. M passade även på att ta lite bilder utan min vetskap under förlossningen,haha jag va inte så vacker om man säger så. Men där och då tänkte jag ändå mot slutet att jag skiter i om det kommer bajs det som finns på insidan måste bara komma ut så smärtan försvinner och även Beyonce har vart i samma sits säkert när hon fött barn haha.

Nu får jag ofta frågan om jag kan tänka mig att föda barn igen, Musse vill ju gärna ha ett till så snabbt som möjligt, och ja,jag vill ha fler barn samt att dom kommer nära varandra men jag tycker att det var läskigt att föda barn och att det gjorde ont så jag behöver få återhämta mig lite mentalt innan det är dags igen men ja vi kommer skaffa fler barn inom näratid. Dock vore det underbart om vetenskapen hinner kommer på ett sätt för mannen att föda barn så vi kvinnor slipper, haha.

Men oavsett så är det värt allt för att få en liten bebis är helt obeskrivligt och det bästa som hänt mig. Han är helt perfekt. Skapad av min och Musses kärlek, helt galet magiskt!