Det ända jag gör är att vänta på dagen D, när ska han komma? Han kan ju komma när som helst. Jag längtar efter att få se honom, att ha han här hos oss, att få krama om vår lilla människa och jag längtar efter att inte vara gravid.
Det känns som att man inte har varit sig själv i 9 månader. Både kroppsligt och psykiskt. Från att ha varit aktiv till att bli en soffpotatis, på ett sätt är det väll ”okej” jag är ändå höggravid och kroppen vill hämta kraft men jag känner ju inte riktigt igen mig själv. Jag är annars en person som har mycket energi, älskar att göra saker och är social men nu speciellt ju närmare tiden går mot förlossning är jag mer och mer i min egna bubbla. Det är mycket tankar, jag känner efter i kroppen hela tiden och letar efter tecken på om han ska vilja komma ut.
Jag har klickat hem lite kläder från na-kd ( från deras rea) för nu börjar jag längta efter att få tillbaka min kropp. Jag vet att jag kommer, eller jag hoppas iaf, att jag kommer bli en mjölkmaskin så helt och hållet är ju inte kroppen min när bebis är här men det ska bli skönt att kunna få på sig sina vanliga kläder.Eftersom jag vart för snål för att köpa massa mammakläder så glider jag ju främst runt i M´s mjukisar nu och visst är det chill men jag längtar efter att få dressa upp mig lite och inte känna mig tung och klumpig.
Sen hoppas jag på att hormonerna blir mer stabila…jag orkar inte med mina tankar ibland…jag har nog aldrig haft så dåligt självförtroende som under tiden jag vart gravid. Hemskt egentligen. Jag hoppas att det blir bättre när bebis är här. Nu längtar jag efter att få rutin med bebis och familj och att få hitta mig själv som mamma. Det är ju ett helt nytt kapitel i livet som kommer skapas när han är här. Så spännande, jag är så redo.
Senaste kommentarer