Hej!
Jacqueline heter jag och är 30 år ( om det nu är intressant att få veta). Jag bor tillsammans med min kärlek Musse och vår kanin Penny i en lägenhet norr om Sthlm. Vi väntar vårt första barn, en liten son, och det är helt magiskt men också väldigt svårt att ta in. Ska jag bli mamma? Hur underbart galet är inte de! Samtidigt som jag är så himla glad och tacksam och helt uppe på moln så är jag även väldigt rädd, främst inför själva förlossningen. Det känns som Kishti Tomita skulle sagt ” det är orimligt” och då syftar ja på hur han ska komma ut från min mage. Hur ska en ca 50 cm unge på några kg komma ut ur mitt privata? haha det är ju heelt sjukt. Jag försöker att förtränga den biten och fokusera på barnvagnar och bebiskläder, haha.
Jag är nu i vecka 29 och vår son är beräknad den 1 februari, Jag själv födes med kejsarsnitt 2 veckor förtidigt eftersom att ja tydligen inte ville vända mig rätt i mammas mage så vi får se hur de blir. Han kan ju lika gärna vilja stanna kvar och gosa sig i magen och komma senare. Bara det går smidigt och att ja inte spricker från ystad till happaranda eller måste klippas upp så är jag nöjd, haha. Jag försöker att bara tänka på stunden när jag kommer att få hålla honom första gången , herregud vilken lycka.
Min graviditet hitills har varit rätt smidig ( om man bortser ifrån mina hormoner som inte är att leka med). Jag har blivit skonad från att spy utan har bara varit väldigt trött, har kraftig halsbränna, lågt järnvärde och ont i ryggen. Och det är egentligen nu i månad 7 som jag verkligen känner mig gravid, speciellt på jobbet. Men jag håller ut för att från och med december blir jag housewife på heltid.
Senaste kommentarer