Jag har kommit på det! Min största rädsla är ju zombies och nu håller jag själv på att bli en…zombies kom inte till av virus utan de är trötta mammor och pappor som sakta förvandlas till så kallade zombies. Sen har filmvärlden lagt på blod och käka hjärnor grejen men egentligen ska det vara kaffe och socker. Skaparen av zombies var bara en jäkligt trött och sliten förälder haha nu känns det inte lika läskigt längre!
Helvettes natt med andra ord. Atilla somna 21 utan problem dvs en lugn nattning utan direkta skrik.fantastiskt..sen vakna han 23:00 och skrek hysteriskt! Varför?! Ingen jäkla aning. Intryck? Nån fas? Det har börjat ske lite sånna skrik på kvällen men då oftast innan läggdags. Sen nattade M om honom och vi trodde att vi skulle få några timmars sömn..01:00 vaknar A igen..då är det amma amma amma sen somnar han men så fort han läggs ner i sitt nest i sin säng vaknar han och skriker och då är det bara pröva vagga/ta upp honom ..och så höll det på ..heeela jäkla natten. Amma/vagga/famnen om och om igen. Två tillfällen gick jag ut med han i vardagsrummet för att jag försöker ju att M inte ska vakna eftersom han ska upp och jobba tidigt…fan alltså jag va så arg/frustrerad och trött. Grät nån tår och ville bara sätta i öronproppar och gå och lägga mig igen. Förut så sov han bra om han fick ligga i famnen men nu vill han att man ska gå runt med han och vagga han man får absolut inte sitta ner medans och det dödar min rygg och mina armar. Jag har ju blivit sjukt svag. ..och så läser man dessa bloggar där barnen sover som änglar och jag blir bara mer galen. När ska man få sova?! Det är ju helt sjukt att när man verkligen behöver sömn för att ta hand om en bebis det är då man knappt får någon..hur är biologin funtad?! Kan mamma bloggare snälla skriva hur jäkliga deras barn kan vara för jag hatar att läsa rosa fluff bloggar och att man inte får säga typ att ens barn är jobbig eller att man blir arg på sitt barn. Jag vet det är en bebis och det är massa nya intryck men man blir ju såååå frustrerad när man knappt får någon sömn och att höra bebisskriket till och från när man gör ALLT och ändå är inte ungen nöjd.
Men sen ligger han där och smilar och skrattar och vill busa och då vill man ju bara gosa och pussa sönder honom för oavsett hur galen man blir av sömnbristen så är han ju vår guldklimp. Det är inte lätt med bebis. Jag har tänkt på att man hört att folk skaffar barn för att ”hålla ihop” deras relation typ..hur?! Det är snarare tvärt om tänker jag. Knappt par tid och sömnbrist är ingen bra kombo för romance. Jag och M försöker så gott vi kan, ibland kan vi bara skratta åt hela situationen och ibland åker grodor ur munnen men jag längtar såå efter en romantisk middag ute med massa god mat och ett glas vin bara vi två. Ingen skrikande bebis i lokalen haha.
Men när M tog A till sin pappa i veckan och jag va hemma själv och plugga ( typ 4 timmar) då längtade jag ju ihjäl mig. Så det är klurigt, man behöver lite egentid för att hämta kraft samtidigt som man inte vill det för man vill inte vara utan A. Livet som förälder haha. Nu sover A iaf…
Min morgonsnap till Musse haha ibland är jag väll ändå lite rolig.
Din kämpe ❤️ Du är awesome!
Tack, DU e awesome!